Nu ska jag göra allt för att lyckas få ner alla dem där tankarna som jag tänker när jag står i duschen eller ska sova. Dom tankarna är så otroligt bra eller vad man nu säger och jag stör mig verkligen på att jag inte lyckas skriva ner dem. Det kan börja med att jag är lite småsur på en kompis sen tänker jag på det och sen utvecklas det till allt möjligt. Det kan börja lite konstigt men jag hoppas att det blir bra. De här låter jätte konstigt va? Äh, ta å läs endå vet ja ;)

Varför ska det vara så? Jag förstår det helt enkelt inte. Jag vill åka dit men endå inte. Vill träffa dem nu när dem endå är i närheten. Men varför? Jag saknar dem men varför måste jag göra det? Jag intalar mig flera gånger om dygnet att det inte är så. Att det inte ska vara så. Men det är så. Hjälp mig gud om du nu finns. Om du nu ska vara så god, varför kan du inte ge mig svar, hjälpa mig på något sätt. Om du nu finns varför satte du mig i en sån här situation? Det kan nästan bara betyda två saker. Ett: Du finns inte. Två: Du är helt enkelt inte snäll och vill plåga alla eller bara mig.
Är det de här som är livet? Att dag efter dag bli plågad av något. Vad som helst. Ska det verkligen vara så? I så fall hatar jag livet. Blir det bättre? I framtiden. När man blir äldre. Hela livet väntar man på allt som ska hända senare i livet. Men kommer det ordna sig tills dess. Jag tror inte det. Jag skulle igentligen dö men jag har endå för mycket att leva för. Jag har länge lovat mig själv att inte dö innan Hampus. Men självklart kommer jag dö före honom. Han är ju tolv år yngre men det är bra att försöka, då kanske man lever ett lyckligare liv.
Måste man verkligen anstränga sig så himla mycket för att det ska lösa sig. Att livet ska duga. Då kommer man istället hela livet få kämpa för att det ska bli bra och på vägen såras man endå. Fan ta livet!
Jag älskar livet men det är endå en plåga. Jag älskar mina vänner, stora delar av min familj, min säng, musiken, bilderna, semestern, ja det blir rätt så mycket men är inte det som är efter döden bättre än det här? Jag hoppas att man går omkring på jorden utan att någon ser och hör och vara i närheten av dem man känner och älskar. Sen när alla dem är döda kan man få träffa dem på en underbar plats där alla bor tillsammans och gör saker med varandra. Skulle inte det vara hundra gånger bättre än livet vi har nu? Vad är det igentligen för liv vi kallar liv? Jag skulle nog inte vilja kalla det liv men det finns inget annat ord för det.
Nu kanske den som läser det här att jag hatar allt och bara vill dö. Men så är det inte. Jag bara funderar. Jag uppskattar stora delar av livet endå.



Nu vart det här inlägget depp och långt men ni får stå ut.

<3